fattarinte

Min fråga är när stunden inträffar av att man faktiskt har blivit en gubbe.

Denna stund då det inte råder tvivel längre om att man borde dra sig tillbaka till de sälla jaktmarkerna. Den dagen då man drar ur sladden inför långresan till Valhall.

Är det när man besvarar frågan "Hur är läget?" med en lång utläggning om matsmältningsproblem och förstoppning, eller är det när vi fäller upp ringen på toaletten och kissar ner i vattnet så att det högljutt skvalar?

Eller är det så att det märks först med bilkörandet?

De som gasar in i en rondell för att få tuta på en kvinna som råkar ha en större bil än han (varför har SUV blivit en tjejbil? Det sitter nästan alltid en blond långhårig kvinna i 35-40 års åldern i SUV:ar).

Eller de som gasar när en Nissan Micra ligger jämte dem i omkörningsfil.

Njaä, där kanske det handlar mer om ilska och bitterhet än gubbighet...

Kan det vara så att man är gubbe när man sitter på parkbänken i stan och tittar på det unga förälskade paret som går förbi och ler med hela sitt hjärta... Nä, det kallas nog empatisk...

Kan det vara så att man är gubbe den dag då man inte orkar lära sig nytt i risk att behöva göra på ett annat sätt. Den dag då man tackar nej till ny teknik för att man inte orkar lära sig.

Eller är det när man slutar bry sig om hur man ser ut och hur man luktar? När man tar sin respektive så förgivet att man inte ens följer med in och handlar, utan sitter kvar i bilen med motorn på medan hon handlar maten och bär kassarna.

Eller är det så att man är gubbe när man överkompenserar sina fysiska svagheter med att uppträda aggressivt mot de som är svaga i samhället?

Kanske är man gubbe när man absolut inte får missa nyheterna på tv, eller inte längre glädjs av överlyckliga barns skratt och rop på sommaren.

Jag vet faktiskt inte... Kanske är det bara den dagen då vi ger upp allt.

Kanske är det den dag då vi inte längre tycker att det spelar någon roll att barn svälter i andra länder, att föräldrar inte pratar med sina barn, att jorden dör under fötterna på oss, krig och terror... Dagen då vi inte har kraft, lust eller ork att bli förbannade för det som är fel. Den dag då vi tappat civilkuraget att säga det vi tycker och riskera något till förmån för vad vi tror på.

Jag hoppas verkligen att jag har en bra bit kvar innan jag blir gubbe i så fall.