fattarinte

Det finns alltid två sidor på ett mynt...

För några år sedan studerade jag genuspsykologi av den enkla anledningen att jag har två döttrar som jag ville ge den bästa start i livet.

Studierna var också till grund för ett arbete som jag höll på med om kvinnligt, respektive manligt beteende inom affärsmannskap och ledarskap, men då jag inte kunde styra innehållet i utbildningen, ramlade ämnet in på alla möjliga spår och sidospår.

Vid ett tillfälle var det en finladssvensk genuspsykolog (kommer dessvärre inte ihåg hennes namn). Hen skulle tala om sex och samlevnad.

Men en suck lutade jag mig tillbaka i stolen och tittade mig omkring på ett 40-tal personer, varav en möjlig han och ett stort antal hen.

Föreläsaren började beskriva hur män och kvinnor fungerar vad det gäller sex.

"Kvinnor behöver det mentala för att kunna ge det fysiska, medan män behöver det fysiska för att vilja ge det mentala", var själva budskapet.

Med ett triumferande leende blickade "kvinnan" mot mig och sa: "så tänk på det!"

Men, sa jag, om jag tar det jag vill ha så kallas detta för vådtäkt, men vad kallas det då om kvinnan tar vad hon vill ha? Kallas detta då för mental vådtäkt?

Men så kan man ju inte resonera, svarade "kvinnan" surt. Du kan ju gå därifrån så har du löst problemet.

Jamen, sa jag, det vore samma sak som om en våldtäktsman säger till offret att om du inte gillar det så kan du gå härifrån...

MEEEN (hotfullt betonat) detta har ju med sex att göra, svarade "kvinnan".

Men jag har fått lära mig att våldtäkt inte har med sex att göra, utan handlar om våld och kontroll, sa jag.

Jag vet inte om det var ett känsligt område, men nu är "kvinnan" + en massa "hen" redigt förbannade på mig och skriker i mun på varandra (hörde också ett: jag är staaark).

Sen slog jag spiken i kistan genom att förklara att det faktiskt är jag som betalar 90% av hyran och att det faktiskt inte är mitt fel att den jag bodde med (ja, jag följde senare rådet att gå därifrån) hade valt en hobbyverksamhet som yrke.

Ja, sen fick jag inte lära mig mer om ämnet sex och samlevnad....

Min fråga är: Varför är så många grupper så känsliga under diskussion?

Det är som om de vill rida på en våg av att vara den kränkta och misshandlade.

Jag kan hålla med om att vissa grupper i samhället och runt om på jorden har blivit rejält kränkta historiskt sett. Judar, homosexuella, Indianer, koreaner, japaner, kineser, mexikaner, kvinnor, barn, svarta, fattiga, arbetare, muslimer, norrmän, kurder, tyskar, m.fl. har blivit kränkta av andra. Men det är bara en handfull grupper som vill rulla runt i det och gotta sig som glada små grisar i en lerpöl.

Oavsett om de själva har upplevt kränkningarna så skall de få någon form av upprättelse över något som drabbade deras mormorsmor... Det ligger djupt rotat i dessa människors självbild att vara kränkta. Nästan som om att utan att vara ett offer så är de ingenting.

Det står varje grupp fritt i vårt land att skapa sin egna framgång oavsett om du är man eller kvinna. Jude eller muslim. Svensk eller invandrare. Hetro eller homo. Fattig eller rik. 

Jag har träffat mängder av framgångsrika kvinnor i mitt yrke som inte ser sig som offer. Jag har träffat fantastiska judar, muslimer, koreaner, japaner, svarta,  tyskar, homosexuella och andra människor som inte blivit kränkta av diskussioner. 

Dessa människor är framgångsrika och behöver inte använda en 100-årig händelse som ursäkt för sitt misslyckande.

Att säga att: "jag lyckades inte för att jag är kvinna", är naturligtvis lättare att leva med än att "jag lyckades inte för att jag inte är kompetent nog"...