fattarinte

Såg ett program på tv igår om svenskars civilkurage. Det var ett "feel-good" program av stora mått. Kanske lite nördigt med en studio som bestod av en lite vilsen programledare, en bloggare och en "skådespelare". Den stora tillgången var dock en beteendevetare som gav sin syn på vårt svenska sätt.

Det som gjorde mig glad var att det fortfarande finns en moral kvar som säger att en väska som står på en cykel inte är någon annans bara för att den är obevakad.

Det som gjorde mig glad var att det finns de som har modet att gå fram och försvara såväl handikappade som sjuka.

Men varför reser sig inte alla upp och hjälper den misshandlade tjejen i rullstol? Hur tänkte de som bara satt kvar?

För några år sedan var jag på stan tillsammans med mina två döttrar. Plötsligt hörde vi ett herrans liv och såg att tre alkisar höll på att slå en liggande alkis med kryckor och knytnävsslag.

Ett helt torg fullt med människor gick förbi utan att en enda människa lyfte ett finger i att hjälpa denna man.

Jag sa till mina barn att stanna kvar och sprang bort och skrek på de tre våldsmännen med en röst som skulle gjort vilken gammal fanjunkare grön av avund.

När jag kommer fram så slutar de tvärt.

När jag frågar hur ända in i helvete de kan slå på en liggande man, knyter en av männen sina händer och närmar sig hotfullt. De två andra drar i honom och försöker att stoppa honom att göra något dumt.

Just nu hamnar jag i en klurig situation:

1. Om han slår mig så kan jag bli skadad.
2. Om alla börjar misshandla mig så lär jag inte få hjälp av de som väljer att titta bort.
3. Om jag slår honom så riskerar jag att skada honom riktigt illa.
4. Skall mina barn behöva se sin pappa slåss.

Så jag sa till honom att: "om du lyfter så mycket som ett finger mot mig, så kommer du inte att kunna stå upp på de närmaste tre åren din fan!"

Plötsligt blev han den lilla människa som han egenligen var.

Han ojade sig och beklagade sig medan offret vinglade iväg. Hans kompisar lovade och bedyrade att det aldrig skulle hända igen, på samma sätt som de lärt sig att få chans efter chans från Polis och myndigheter.

När jag gick tillbaka skall jag vara ärlig att säga att visst hade jag klarat mig från tre kraftigt alkoholskadade människor, men för den sakens skull var jag inte orädd.

Är man då feg för att man blev rädd, eller är rädsla något som behövs för att vi skall göra rätt beslut i komplicerade situationer?

Måste det till rädsla för att det skall kallas modigt, för om man inte är rädd så kanske man är galen eller överilad?

Denna händelse kommer mina döttrar fortfarande ihåg. Kanske är det just denna händelse som kommer att göra att de inte blundar i framtiden, trots att de med stor sannolikhet kommer att vara rädda.

Men vad är då riktigt mod?

Jag har ibland förundrats över de män som krigade i syttegravarna under 1:a världskriget. Det kanske mest groteska krig vi någonsin genomfört på vår jord. En blandning av allt vidrigt människan kan göra mot varandra.

Vad fick vissa av dessa unga pojkar att med risk för eget liv ta sig ut ur skyttegravarna för att hämta en dödligt sårad vän, bara för att han skulle få lyxen att dö i famnen på en människa. Var de inte rädda?

Jo, förmodligen livrädda. Förmodligen så rädda som vi andra bara kommer att vara sekunden innan vi tar vårt sista andetag.

Men modet fick dem att övervinna rädslan för att göra en god gärning. Gärningarna står inte i några böcker om hjältemod på slagfält. Deras ageranden går inte till historien som ett krigsstrategiskt mästerdrag. De finns bara beskrivna i små pojkars smutsiga brev till sin mamma och pappa för snart hundra år sedan. Brev som fick de gråtande föräldrarna en gnutta stolthet över sina små pojkar. 

Den enkla godhet som vi människor växer av. Den godhet som gjorde att tyskar och engelsmän faktiskt avbröt kriget en kort stund och firade julafton ihop som ett tecken på att de innerst inne var snälla och goda människor. Inte de djur som de tvingades att vara på grund anledningar som dessa pojkar inte ens förstod.

Förmodligen insåg dessa pojkar att det inte var så stor skillnad på dem. Kanske blev till och med två unga pojkar vänner och avskydde varje sekund av att behöva försöka döda sin nya vän.

Civilkurage är med andra ord att trotsa rädsla till förmån för att skydda andra.

"Kvinnor och barn först" är ett tecken på just detta mod. Att våga offra det enda man i slutänden har för någon annans skull. Detta är mod!!!!

Tack till alla er som har offrat allt för en god gärning. Tack till er som inte står omnämda i historieböcker eller har minnesmonument. Tack till er som inte gjorde det för ära och berömelse, utan offrade allt för att bevisa att godheten även räknas i liten skala.

Kan man då lagstadga om civilkurage?

Då borde det också gå att lagstadga om att vara modig och offra sig för andra.