fattarinte

Jag och min bulldog var ute i vårsolen idag och njöt av värmen som jag trodde bara en vårsol kunde skapa.

Jag gick förbi en ung man i 25 års åldern som satt på huk jämte en jämnårig cp-skadad kille i en rullstol.

Jag såg hur den unga mannen log och tittade den cp-skadade killen i ögonen och sa:

"Du är också min bästa kompis".

Jag fick en stor tjock klump i halen... Ni vet en sådan där känsla i halsen som när man försöker förhindra att bryta ut i gråt till filmen Lassie. Men detta gråtet hade inget med sorg eller tragik att göra.

Detta var glädjetårar över att denna unga man gav den andra unga mannen den kärlek i form av vänskap och respekt som vi alla är i så stort behov av.

Ett jättestort tack till den unga mannen som inte bara värmde sin kompis, utan också värmde alla som såg och hörde.

Inte ens vårsolen kunde konkurrera med värmen från de få orden...

Varför gör inte alla som den unga mannen?

Varför tror vi att vi gjort en god gärning bara för att vi suttit i soffan och röstat i melodifestivalen på det "dyra numret". Att ge bort det vi har obegränsat av och som inte kostar en krona, borde inte vara så svårt att vara frikostig med.